Farsan ringde upp, sedan pratade jag med morsan ett tag. Nu känns det lite bättre men långt ifrån bra. Jag tycker inte om ovissheten över framtiden. Kommer de på kommunen att hjälpa mig? Får jag ny KBT? Vad kommer hända?

Pratar i telefon med Mårten. Försöker att inte bryta ut i gråt igen. Tror inte att han märker att jag har gråtit för en stund sedan, fast det hörs väl på min röst och att jag är lite täppt i näsan. Jag vet inte om jag ska lägga mig tidigt ikväll eller sitta uppe och försöka fokusera tankarna på något annat än trista saker.