Idag var Mårten och jag iväg till kontaktsjuksköterskan som tittade på såret och svullnaden. Hon sa att såret läker bra och att det är svullet men hon tyckte inte man behövde göra något åt det än. Får jag däremot så pass ont att jag inte står ut eller att svullnaden blir stor som en tennisboll... då ska jag höra av mig.

Jag orkar inte med fler läkarbesök. Jag ska till kirurgen om några veckor för att få reda på om det är cancer (vilket det säkert är)... men efter det orkar jag fan inte. Hittills har det knappt varit något läkarbesök som gått smidigt. Som idag till exempel. Mårten och jag kom till avdelningen i god tid vilket inte gjorde mig något. Hellre är jag där för tidigt än för sent. Medan vi satt i väntrummet ropades namn efter namn upp. 

Ja, just det... det satt lappar uppe överallt där att alla skulle bära mask. Tror du folk gjorde det? Nej. Helt sjukt. Vi var ca 14 st i väntrummet och Mårten och jag var de enda som hade mask. Folk skiter tydligen i regler och andra personer. Ingen av personalen sa till patienterna heller... vilket är helt stört det också. Inte undra på att covid sprids.

Nåväl, vi satt som sagt var i väntrummet... och väntade... och väntade. När det var 20 minuter över min bokade tid gick Mårten och frågade om det syntes i systemet att vi var här... för de har inte någon reception på avdelningen just nu, bara vid huvudentrén. Jag vet inte om det blev något strul i systemet eftersom jag fick tid idag istället för imorgon. Hon som Mårten pratade med gick iväg för att prata med någon. Vi hörde dem prata längre bort och av det vi hörde så lät det inte som att någon insett att jag skulle komma idag. Någon sa att "jag ska försöka fixa ett rum". Kul... så om vi inte hade frågat... hade vi suttit där i evigheter eller? Känns inte alls kul men skit samma.

Jag kanske missuppfattar saker och ting eller tolkar dem annorlunda när jag har ångest. Hela besöket var bara jobbigt. Vet inte... är det fullmåne kanske? Ofta känns det som att folk pratar så konstigt med mig... som om jag vore ett barn eller förståndshandikappad. Jag är ju precis som alla andra... bara full av en massa ångest. Det kändes som att hon idag retade mig lite för att jag inte har duschat sedan operationen. Ursäkta att jag nästan dör av ångest, sitter på badrumsgolvet och mår skit, ligger sömnlös om nätterna med smärta, illamående och ångest. Duscha var inte det jag hade som prioritet. Jag har gjort rent runt såret varenda dag väldigt noggrant. Vad fan spelar det för roll att jag inte har duschat... jag ville inte heller blöta såret onödigt mycket så det finns faktiskt en tanke bakom allt jag gör.

Det är som på operationsdagen. Samma kvinna som sa att Mårten inte fick komma in på uppvaket sa en till sak ett par minuter senare. Jag låg där på britsen med en Piggelin i handen, ensam... grät, hade en panikattack och mådde skit. Kom någon fram och frågade hur jag mådde? Var det någon som brydde sig? Nej. Istället kom samma kalla kvinna fram och sa surt (som om hon pratade med en 5-årig unge): "Ska du ha glassen eller inte?"

Dessutom som de andra i personalen sa att "nu är det värsta över". Hur kan det vara över? Om det är metastaser de hittade i armhålan... då kan jag väl ha metastaser överallt? Jag upptäckte första cancerknölen hösten 2019 så om jag hade andra metastaser så har de alltså haft 3 år på sig att växa. TRE ÅR. Sen vet man inte när den första knölen först dök upp heller... så nej, det värsta är inte över.