Skit samma, jag kan skriva om det nu. Jag tror man kan säga att fysiskt så fungerade allt bra idag på sjukhuset. Nja, någorlunda. Jag trodde jag skulle opereras klockan 12 men när jag kom dit sa de att det var 14. Dåligt informerat. Jag skulle alltså vara där 12, men operationen skulle ske senare. Jag läste igenom all information och det stod inget om det.

Ja... det allra första egentligen var att jag bad flera gånger att få en tidig tid på grund av min magkatarr och alla sa att det inte borde vara något problem. Så mycket hänsyn tog de till det...

Det som kan ha förstört min panikångest i en oviss tid framöver är följande:
Mårten ringde sjukhuset flera gånger och pratade med olika folk och alla sa att det inte var något problem att de skulle kalla in Mårten till mig på uppvaket så att han var där när jag vaknade. Vi fick bekräftat på plats idag också samma sak... till och med av min kirurg.

Vad hände när de väckte mig på uppvaket? Ingen Mårten. Jag var precis nyväckt och fortfarande trött så jag såg tyvärr inte vilken kvinna som pratade med mig. Jag sa till henne i alla fall: "Var är min vän Mårten? Ni lovade att han skulle vara här när jag vaknade". Kvinnan svarade "anhöriga får inte vara här". Det var sättet hon sa det på också... så kallt, utan empati... nästan med en elak ton. Jag mådde skitdåligt och fick världens jävla panikattack. Jag satt där och hyperventilerade och grät högt för jag mådde hemskt dåligt. INGEN BRYDDE SIG!!!! Alla bara sa typ att "men nu är det värsta över". Vad då det värsta över???? Jag kommer vara helt förstörd kommande veckor, månader, år eller längre när det gäller panikångesten!!! Operera bort en cancerknöl är en fis i rymden jämfört med åratal av ständig ångest!!!! Vad är det för jäkla samhälle vi lever i?!

Efter typ en kvart ringde någon efter Mårten ändå. Jag vet inte om de insåg att idiot-kvinnan gjort fel eller om de trodde att han kunde lugna ner mig. Jag mådde så pass dåligt att jag var på väg att gå därifrån... jag stod inte ut. Det var fruktansvärt!!!!!!

Fan, nu gråter jag igen. Allt är kanske förstört nu. Jag kommer kanske ha svår ångest i evigheter... på grund av en kvinna!!! Det är helt sjukt att en person kan förstöra ens liv... för jävligt. Orkar inte skriva mer nu... jag ser ändå inte genom tårarna vad jag skriver.

Hela mitt liv är bara ett plågande varenda dag och så händer det bara mer och mer skit jämt. Jag kanske inte ens kan göra datortomografi på flera år. Jag vet inte... jag kan inte ens förklara i ord hur jag mår och känner mig.

Kirurgen sa dessutom att den största knölen var mycket större än 16 mm... och det var inte bara den och en till (som de trodde innan) som inte såg helt friska ut. Det var flera stycken.... tror hon sa fyra. I papperna jag fick innan jag blev utskriven står det att det är metastaser... så det kan ju betyda att jag har metastaser i andra delar av kroppen också... typ hjärnan. Vad är det annars som orsakar mitt känselbortfall och ojämnheter på huvudet?

Så jag har ingen aning om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar. Jag pratar om panikångesten alltså. Värk står jag ut med men jag har ingen aning om hur det blir med ångesten. Just nu har jag fortfarande Xanor i kroppen... men när effekten släpper... hur mår jag då? Det är jätteskrämmande just för att jag vet inte hur illa det blir.