Jag och Mårten träffade cancerkirurgen idag för att prata om testresultaten osv. Det är bara så konstigt för redan efter operationen var det flera som sa att tiden jag fick hos henne med all säkerhet skulle skjutas upp eftersom labbet har fullt upp. Jag hade tid nu på torsdag men förra fredagen ringde de Mårten och frågade om vi kunde komma två dagar tidigare. Va? Skumt. Det första jag frågade läkaren idag var om det var samma typ av cancer som tidigare (hon sa nämligen att hon fick in provsvaren från labbet idag). Hon svarade att det visste hon inte än. Jättekonstigt... Efter canceroperationen 2020 när jag träffade henne efter att labbsvaren kommit in så förklarade hon noga vad det var för typ av cancer och jag fick hem minst ett papper där det stod exakt information om det. Idag fick jag ingenting... Jag menar... har labbet bara konstaterat att det är cancer men inte undersökt vidare vilken typ? Eller kan det vara så att de ville ha dit mig så fort som möjligt eftersom det är uppenbart att jag har cancer?
Läkaren berättade att hon hade tagit bort 5 lymfkörtlar. Jag antar att jag får kolla i min journal eftersom hon inte nämnde hur mycket större den stora knölen var. Efter ultraljudet så trodde de ju att den var 16 mm i diameter men läkaren sa redan efter operationen att den var mycket större än så. Nåväl, alla körtlar hon tog bort var "sjuka" som hon kallade det. Tydligen kan man både se och känna det. Trots att det "bara" var 5 körtlar de tog bort så har jag fått ovanligt mycket lymfvätska som samlats. Det är därför hon och flera andra på avdelningen verkar tro att jag har ansträngt mig fysiskt. Det enda jag har gjort efter operationen som var lite ansträngande var att jag diskade... annars sitter jag bara och tittar på TV eller sitter vid datorn och spelar. Som vanligt tror folk inte på mig så jag får hela tiden uppmaningen om att ta det lugnt. Det är ju precis det jag har gjort... Hon tömde ändå lymfvätskan som hade samlats sedan förra veckan.
Ursäkta att jag hoppar lite... från början till slutet. Det är bara så mycket tankar i mitt huvud. Okej, tillbaka till mötet. Hon sa egentligen inte så mycket nytt om jag tänker efter. Det hon pratade om mest var behandling. Jag såg på hennes ansikte att det är allvar nu. Hon vill att jag ska gå igenom en full behandling med strålning, cytostatika och typ anti-östrogen-piller (endokrin). Jag sa att jag inte kommer klara av det... men jag lovade att fundera ordentligt. Det ska jag också men jag ser fler nackdelar än fördelar just nu. Jag står knappt ut med ångesten och mitt känselbortfall. Hur fan ska jag klara av att lämna hemmet för en massa behandlingar som får mig att må för jävligt också? Tappa håret... det finns ju peruker... men allt illamående det innebär, slitning på kroppen, jag klarar inte av att må mer skit än jag redan gör. Min ångest kommer skjuta i höjden och jag kan inte ta Xanor hela tiden då för ingen kommer skriva ut så pass mycket. Men det spelar ingen roll för även om jag skulle överleva alla behandlingar så kanske jag mår så pass dåligt psykiskt att mitt liv ändå i princip är slut. Sen finns ju också risken att cancern vinner ändå... och då har man gått igenom allt i onödan. Och mina problem med känseln är nog också kvar då... vad är det för jävla liv? Det jag försöker komma fram till är att även om jag blir av med cancern så kommer det ha tagit så hårt på mig både fysiskt och framförallt psykiskt... så är det verkligen värt det? Jag tycker inte det. Inte just nu. Läkaren tittade så konstigt på mig när jag sa att panikångest är tusen gånger värre än cancer. Hon trodde mig nog inte. Jag kan ha fel där också men det är så jag känner. Hon sa att jag kommer lida fruktansvärt om jag inte väljer behandling. Jag frågade henne om hon kunde säga ungefär hur lång tid jag har kvar att leva om jag inte behandlas. Det ville hon inte svara på. Varför kan inte folk bara vara ärliga?
Äh, jag vet inte. Det känns bara som att... för att man säger nej till behandling så skiter de i mig. Det är inte heller kul. Vad händer om jag framöver som hon sa... att jag till exempel har jätteont... får jag ingen hjälp då? Typ som att alla vill ens bästa men bara på deras villkor. Det är bara sjukt att fortfarande så är folk inom vården så helt inkompetenta när det gäller psykiska besvär. Visst, cancer är fysiskt men om de inte förstår sig på patienten som helhet... äh... ingen idé att ta upp det. Folk kommer aldrig fatta panikångest... förrän de drabbas av det själva.
Jag hittade papperna från förra canceroperationen 2020. Det står bland annat:
* Form av bröstcancer: Duktal
* Elston/Holland gradering: II
* Tillväxthastighet Ki67: 20%
Jag borde väl sova... så jag och min cancer säger natti natti för det blir nog ingen god natt.
En sak till bara jag kom på. Det finns ju olika stadium av cancer. Men vilket stadium är min cancer i? Enligt cancerfondens lista av olika tumörstadier vid bröstcancer borde jag vara i stadium 2 eller kanske 3? Stadium två är när tumören är "mellan två och fem centimeter och det kan finnas cancerceller i armhålans lymfkörtlar". Stadium två är när tumören är "större än fem centimeter eller att det finns en omfattande spridning till lymfkörtlar i armhålan". Jag svarade kanske just på min egen fråga. Läste inte ordentligt att det står ELLER i beskrivningen av stadium 3. Trodde först de menade 5 centimeter OCH spridning. Fast 5 lymfkörtlar är kanske inte en "omfattande spridning". Får kanske be Mårten fråga min cancerläkare... fast hon kanske inte vill eller kan svara på det heller.
Här är länken till cancerfondens text om de olika stadierna...
