Fredagen den 22:a... det kunde lika gärna ha varit fredagen den 13:e. Inget ont om föreningen alltså... men jag är bara så jävla sårad just nu. Jag ringde dit någon gång före tolv och bad en kille hämta mig. Han sa att "Jag kommer om en stund, jag sitter i ett annat samtal just nu". Ok, tänkte jag och pysslade med lite annat under tiden som jag väntade. Sedan när jag tyckte att det hade gått en stund så gick jag ner till porten (han brukar stanna precis utanför). Jag väntade... och väntade... och väntade men ingen kom. Jag gick upp igen och ringde. En tjej svarade och sa att han skulle åka nu. Jag gick ner... och väntade... och väntade. Till sist så kom han och jag klev in. Jag sa lite surt att jag hade fått vänta en ganska lång stund. Då började han kommentera att han minsann ofta fick vänta på mig... jaha.. men hur ska jag kunna veta det eftersom han aldrig har sagt det? Och han började prata om vilken stor tjänst han gjorde mig. Jo, jag vet det och jag tycker att han är guld värd för att han ställer upp och hämtar mig i princip varje dag. Men nu verkade han i alla fall himla irriterad på mig och lät allt mer arg och sa någonting om att han inte ville höra något jävla gnällande. Jag började också bli upprörd och sa: "Ja, men skit i att hämta mig då!". Vi hade då hunnit ca 100 meter när han tvärbromsade och sa att "Nu får du klara dig själv Vivi" och sedan sa han "Vet du hur mycket..." resten hörde jag inte eftersom jag öppnade bildörren, klev ut, smällde igen dörren och började gå hemåt. Han rivstartade och åkte därifrån. Det var knappt jag kunde hålla mig sansad de få metrarna till min port. Så fort jag kom in genom dörren så började tårarna trilla.

Nu har jag dragit ur telefonen ur jacket... jag vill inte prata med någon just nu. Men jag har mobilen på ifall att Roger ringer. Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället. Jag ser ändå knappt vad jag skriver för alla tårar.