Jag träffade cancerläkaren idag. Hon sa att allt var jätteallvarligt. Det första hon gjorde var att undersöka bröstet igen. Hon sa att tumörerna har växt... framför allt den ena av de har vuxit mycket. Som jag misstänkte så ville hon operera bort hela bröstet... för det enda positiva (om man nu kan kalla det det) är att jag inte har cancer någon annanstans. Det är två tumörer i vänstra bröstet och en till i armhålan... i lymfkörtlarna som förut misstänker jag.

Hon ville som sagt ta bort hela bröstet... och jag sa att det går inte på grund av min panikångest. Jag märkte att hon tänkte på olika möjliga sätt att hjälpa mig. Hon kände lite på min rygg och frågade om det var okej att hon tog dit en kollega för att kolla om man kanske kunde ta vävnad från ryggen för att fylla tomheten i bröstet efter eventuell borttagning av tumörerna. En stund senare kom hon in igen med en nedslagen blick och berättade att de sagt att det inte skulle fungera. Jag sa uppgivet att då får jag väl gå hem och bara vänta på att dö.

Hittills har cancerläkaren inte sagt hur bröstcancer utvecklar sig. Men när hon idag sa att tumörerna kommer fortsätta växa, växa och växa... så kommer de till slut spräcka huden och blöda och sprida sig till skelettet och göra fruktansvärt ont... så tänkte jag att... nä, usch, det låter hemskt. Hon föreslog massor av olika behandlingar... det var inga jag skulle klara av.

Vi kom fram till ett slags gemensamt beslut ändå, vi tar ett steg i taget... hon ska operera bort tumörerna i bröstet och den andra som sitter längre upp mot armhålan. Hon tar inte bort hela bröstet... hon sa att hon behöver ta bort en fjärdedel. Så jag kommer fortfarande ha ett bröst... men mindre än mitt högra. Cirka åtta veckor efter operationen vill hon att jag ska strålbehandlas... varje dag i tre veckor!!!!!!!!! Inte en chans att jag klarar det med min panikångest och mage. Jag kommer förmodligen säga nej till det framöver... men jag sa inte det till läkaren. Jag sa precis som hon... ett steg i taget.

Jag ska opereras om ca två veckor. Jag menar, det var som att välja mellan pest och kolera... ett bröst som växer tills det spricker eller ett mindre bröst. Ja, just det... hon sa att hon måste flytta bröstvårtan lite... kanske för att det ska se mer normalt ut... jag vet inte. Det jag funderar på och har tänkt på hela dagen är... att det måste väl finnas något man kan fylla ut bröstet med? Vad som helst... eller? Spelar roll, jag kommer kanske dö ändå av min okända neurologiska åkomma för cancerläkaren såg inget på min huvudröntgenbild... alltså någon orsak till varför min känsel försvinner. Mårten ska försöka få tag i min husläkare och fråga om hon kanske kan låta en neurolog titta på röntgenbilderna... eller senare att jag får träffa en neurolog. Men först kommer cancern... fan, jag orkar snart inte mer.