Nu är jag tillbaka. Alltså, jag måste säga att en Xanor är som en fis i rymden för mig. Jag känner knappt av någonting. Jag måste vara extremt svårbedövad. Som hos tandläkaren t.ex. Efter tre bedövningar känner jag fortfarande när de borrar i tänderna. *urk*.

Trots Xanor-tabletten kände jag ändå att ångesten tryckte på. Men... för att bli bättre måste man ju utsätta sig för det man tycker är jobbigt. Därför tog jag en extra lång promenad även fast det kändes rätt så jävligt. Jag gick till och med genom centrum där det vimlade av folk.

En sak som jag har märkt när jag är ute och går själv, det är att jag går väldigt fort (säkert för att man vill hem till tryggheten). Men det gör egentligen det hela mycket värre eftersom hjärtat slår fortare, man blir andfådd... och det är ju symtom som påminner om de man har vid en panikattack. Idag försökte jag gå långsammare och jag satte mig även på en bänk i några minuter (som en liten utmaning).

Nu ska jag ta en dusch, för jag är genomdränkt av svett. Inte för att jag hade för mycket kläder på mig, utan på grund av "träningen". Dessutom känner jag mig väldigt trött och slutkörd.