why

Känner mig deppigare än någonsin. Jag försöker vara mer uppåt inför andra... och det gör jag inte medvetet utan jag bara är sådan. Varken jag eller andra mår bättre av att jag deppar. Men innerst inne känner jag bara för att... göra ingenting... vara ingenting. Jag vet att det är "inne" att säga att "vad är meningen med livet"... men vad är egentligen meningen med mitt liv? Jag lever på andras pengar och det är ingen kul känsla. Dessutom räcker pengarna ändå aldrig efter att hyra, räkningar, mat, medicin och annat nödvändigt är betalt. Dator, TV och annat dyrt har mina föräldrar köpt åt mig (snälla som de är). Många prylar har jag vunnit i tävlingar. Hur spenderar jag min tid? Säkert minst 6 timmar per dag framför datorn då jag spelar spel eller letar efter tävlingar och gratis-events. Resten av tiden tittar jag på TV. Det enda som bryter detta tråkiga mönster är de dagar när Mårten hälsar på. Men Sverige är ju ett skitland när det gäller väder och aktiviteter. I Spanien är det alltid någon fiesta eller andra roliga saker som händer.

Åter till mig igen... kom av mig lite. Har tagit totalt 2 mg Xanor idag men jag känner knappt av det. Jo, vad är meningen med mitt liv? Sitta här och skriva dagbok som ingen ändå läser? Jag ser statistiken och i snitt är det en person eller ibland två som läser mina inlägg. Jag vet... dagbok är en dagbok som jag skriver för mig själv, inte för någon annan. Det hjälper faktiskt ibland att få skriva av sig. Men vad har jag för uppgift i livet? Det är det jag funderar på. Varför existerar just jag? Förutom att jag kom till på vanligt sätt men det är inte det jag menar förstås. Jag menar... vad... ska jag göra för nytta för samhället? Eller är min lott i livet att bara hjälpa ett par få? Eller ingen alls? Finns jag kanske till för att göra ett helvete för andra? Det enda vettiga jag kommer på just nu är att jag startade SPS sida och hade hand om den i början. Fast sedan lades ju föreningen ner... jag vet att sidan fortfarande finns kvar och att det är andra som driver den... men den har inte samma inriktning och syfte nu som jag tänkte från början. Dessutom tog de bara bort mig som admin utan att ens fråga mig vilket är jävligt dåligt. Visst, jag var inte speciellt aktiv där men de kunde ju frågat. Äh, skit samma. Det är säkert ingen som vet ändå att det var jag som startade hela sidan.

Villovägar igen... har sån ångest nu. Jag ser ingen mening med att leva... förutom att resa och fotografera... men inte fan skulle någon betala en för att göra det. Då måste man säkert ha rätt utbildning och som med alla andra jobb är det alltid krav, deadlines, stress och liknande. Så varför fortsätter jag köpa kläder och andra saker jag kanske aldrig kommer använda? Jag vet inte. Det är väl människans förbannelse: hoppet. Inte fysiskt hopp alltså utan hopp om att allt kanske blir bättre. Eller så kanske allt blir bättre om man hoppar. Sorry, dåligt skämt. Hur mycket skit allt än är så har man det där jävla hoppet inom sig tror jag. Trots att jag sitter här med ångest, huvudvärk, nackvärk, spända muskler, smärta efter operationen och förmodligen bråck igen/fortfarande så lurar hoppet där långt inne någonstans. Det måste vara det... vad annars? Eller är hoppet egentligen bara kroppens överlevnadsmekanism? För jag vill definitivt inte leva... om man ser till det psykiska. Ja, det måste vara människans idiotiska överlevnadsinstinkt. Irriterande när man inte vill ha en sådan...

Men har verkligen alla det? En del folk (som jag) säger ibland att "nej, jag kommer aldrig skaffa barn". Sedan får de medelålderskris (eller överlevnadsskiten) och skaffar barn ändå, som mitt ex. När han och jag var ihop sa han att han inte ville ha barn. Senast jag hörde något från honom (mängder av år sedan) så hade han skaffat två barn. Det kan ju inte bara bero på att han ramlade i duschen, slog i huvudet och fick epilepsi. Jag däremot har känt samma sak sedan jag var runt 6 år; aldrig i helvete att jag ska föda barn... och jag känner fortfarande likadant. Men i och för sig går inte det att jämföra med kroppens överlevnadsinstinkter. Fast folk tar ju livet av sig så betyder det att de inte har hopp kvar... eller är det en defekt hos dem? Jag försökte en gång och ville verkligen dö men det hände ju inget trots mängder av piller, starka växtgifter och att jag skar mig i handlederna. Om jag minns rätt var det inte depression som drev mig till det... det var nog mer ilska och... ja, ilska och att jag kanske inte såg någon annan utväg.

Förlåt om jag svamlar. Jag skriver bara det som dyker upp i huvudet just nu... och det är ändå bara en bråkdel av alla tankar som fyller min stackars skalle. Det är kanske ett till problem jag har... att jag tänker för mycket. Nåväl, jag säger väl som jag gjort de senaste gångerna... lika bra att lägga sig. Inte för att min hjärna kopplar av då heller, snarare tvärtom.

Fan, jag är bara så jävla nere och jag vet inte vad jag ska göra. Shopping hjälper inte, varken psykiskt eller ekonomiskt. Visst, jag blir glad när jag hittar en klänning som sitter bra... men sedan blir jag deppig igen. Äta god mat som sushi är kul... men inte när man går upp i vikt av kolhydraterna i riset. Imorgon får jag spela spel och se på TV men det hjälper tyvärr inte heller längre. Inte som förut. Jag tror inte det blir bättre efter att jag fått träffa kirurgen heller. Antingen säger han att det inte är bråck och då kommer jag ändå gå omkring och oroa mig och undra vad det är för jävla bula jag har då. Eller så säger han att det är bråck och vad händer då? Operation nummer fyra? Det är som pest och kolera, vad han än säger så kommer jag inte må bättre... eller? Jaha, där kom det jäkla hoppet igen. Nu hoppar jag in i badrummet istället. Nej, jag menar förstås hasar mig in i badrummet... för ja, det gör fortfarande ont efter operationen. Tidigare idag högg det till rejält men jag tänker inte ta smärtstillande, bara om jag absolut måste.