Mårten lyckades fixa en akut-tid hos tandläkaren redan på förmiddagen. Så min tand är lagad nu. Det visade sig att det inte var själva tanden som hade gått av. Det var en gammal lagning som lossnat. Allt gick smidigt förutom att tandläkarens assistent inte var bra på att suga upp vatten som samlades i munnen. Flera gånger var jag tvungen att svälja för annars skulle vätskan kanske runnit ner i luftstrupen eftersom jag inte känner det. Bedövningen var sådär. Jag sa redan innan att jag är svårbedövad

Fan, tappade precis mobilen på foten. Jag skulle öppna en goodiebag i TikTok för att få gratis mynt... och mobilen gled ur min hand. Skit. Visst, hade den ramlat i golvet hade den kanske gått sönder...

Tandläkaren ja... jag sa att jag alltid varit svårbedövad hela mitt liv men att Xylocain brukar fungera. Tandläkaren bedövade mig med det. Hon gjorde till och med lite extra. Efter en stund frågade hon om det kändes bedövat. "Nej, inte speciellt" sa jag. Hon sa "Vi gör ett försök men säg till om det gör för ont". Hon började jobba på tanden... och då kom värken. Hon gav mig ännu mer bedövning och väntade ett par minuter. Sedan fortsatte hon att fixa tanden. Det gjorde fortfarande ont men jag orkade inte säga till en gång till för hon sa att det inte var så mycket kvar att göra.

Efter tandläkaren åkte Mårten och jag till närakuten. Min arm ser nämligen sämre ut och jag har ett rött område som har blivit tre gånger större än igår. Jag har även en konstig, smått upphöjd svullnad som är röd. Det gula området har också spridit sig nästan runt armen. Jag tänkte att det kanske var lika bra att låta en läkare kolla på det. Hela tiden vi var på närakuten hade både Mårten och jag mask. Vi var de enda som hade det. Jag menar... det är ju en närakut dit folk kommer som är sjuka. När vi var där visade det sig att det var ett klokt val. Flera personer i väntrummet hostade och nös.

Vi satt i väntrummet på närakuten i mer än en timme. När vi väl fick komma till receptionen/kassan eller vad man ska kalla det så tittade killen lite på min arm och sa att det inte var något att oroa sig för men han gick ändå iväg för att rådfråga en läkare. När han kom tillbaka sa att han tyvärr så var det inget som var allvarligt. Men han var ändå förvånansvärt snäll och sa att samma sak hade hänt honom och han förstod hur ont det gjorde. Han sa att orsaken till att det gula området sprider sig är för att kroppen försöker fördela den främmande vätskan. Han tipsade om en kräm som heter Hirudoid. Han försökte uttala det verksamma ämnet, skrattade och bad om ursäkt att han inte kunde säga det. Vad heter det verksamma ämnet? Glukosaminoglykanpolysulfat. Ja, som ett ord. Mårten frågade hur mycket "besöket" skulle kosta och killen tittade på oss, log och sa lågmält "Jag kallar det rådgivning så kostar det inget". What? Det behövs verkligen fler i vården som honom. Han kändes som en normal människa med känslor och inte alls som en robot (som tyvärr många är). Medmänsklighet är väl ordet jag letade efter. När vi skulle gå önskade han mig lycka till och sa att jag inte skulle oroa mig.

Vi åkte förbi min mamma igen och berättade allt som hänt. Jag åt lite glass för hela min mun var bedövad efter tandläkarbesöket så jag kunde inte äta något hårt. Ville inte råka bita mig i kinden. När jag kom hem så låg det ett kuvert innanför dörren från sjukhuset. Det var resultaten från magnetröntgen. Jag vet inte vad det är för jävla fel på vården... det enda som stod i brevet var att de inte hade sett något ovanligt, allt var normalt. Och så tjatade de igen om benmärgsprov. Jag har inte någon jävla MS!!! Och även om de tycker allt såg normalt ut... men normalt var? Bara i huvudet eller resten av kroppen också? Tanken var ju att de skulle göra magnetröntgen för att lista ut varför min känsel är nedsatt och fortsätter försämras dag för dag... och även kolla om min cancer har spritt sig. De nämnde inte ett ord om cancer i brevet. 

Vården i Sverige är skit. Jag trodde att jag skulle få mer stöd när jag har cancer... typ att de skulle fråga mig om jag behövde mer Xanor (vilket jag behöver) eller något som underlättar vardagen. Ingen frågar mig hur jag mår psykiskt, om jag vill prata med någon osv. Nu vill jag inte det men det hade varit trevligt om någon faktiskt brydde sig så pass mycket att de åtminstone frågade. Det är så här världen är. Ingen bryr sig om någon annan. Jag får tydligen leva med min ångest, känsel som försvinner och cancer som dödar mig... utan att få någon som helst medkänsla eller hjälp från vården.

Vi får se hur länge jag står ut. Jag vet att jag har sagt många gånger att jag ger upp men nu börjar jag faktiskt nå en punkt där allt känns extremt jobbigt, nästan olidligt. Jag orkar inte mycket mer...