Nu är jag hemma. När jag gick till busshållplatsen mådde jag inte så bra... det blev bara värre och värre, men jag tänkte som vanligt att det kanske skulle gå över. Jag stod och funderade på om jag skulle vända tillbaka... just då kom bussen och jag klev på. Så dåligt som jag mådde de kommande 10 minuterna var det längesedan jag gjort. Jag var beredd att kliva av vilken sekund som helst och gå hem (till mig alltså). På något sätt lyckades jag tränga undan den värsta paniken, men när vi kom till centrum där bussen alltid står i flera minuter så tänkte jag "hoppas att busschauffören lämnar dörrarna öppna". Till min förvåning så vinkade han att jag skulle av bussen. På darriga ben klev jag av och ställde mig med de andra som väntade. Efter ett tag kom chauffören tillbaka och jag kunde kliva på igen. Under resan från centrum hem till mig mådde jag lite bättre.

Just nu känner jag mig... trött och utmattad. Ändå var det ingen riktig panikattack jag fick, bara känningar... tror jag.