Jag är deppig. Det är säkert på grund av att jag ska till min psykiater imorgon. De senaste gångerna jag varit där så har alltid psykiatern och psykologen kommit med saker som fått mig att må skit. Men imorgon ska inte psykologen vara med så det känns bra. Dessutom har jag med mig Mårten som stöd, han kan säkert säga till om han ser att det blir för jobbigt för mig. Jag har ingen aning om vad vi ska prata om imorgon. Någon hjälp blir det nog inte tal om, ingen som jag vill ha i alla fall. KBT är ju så dyrt och hade de inte råd med det för två år sedan så har de med all säkerhet inte råd nu heller.

Sen blir det inte bättre av att min granne låter så mycket. Jag vet inte om de som renoverade lägenheten gjorde jobbet halvdant eller om grannen bara är ovanligt högljudd. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna min alkoholistgranne... men det gör jag faktiskt... tror jag.